onsdag;

trist är ingen brist...
idag har det varit den absolut segaste och tråkigaste dagen under den tid som jag har sommarjobbat. allt gick bra till klockan var halv tio... det är bäst att jag tar allt från början, så att in förstår. vi började som vanligt halv sju, vi började då med att mäta mellanrummet mellan stolparna som vi har gjutit till parkeringen, snöret var rosa för en tråkig och oviktig fakta. efter det så kom benke med asfalt till oss och vi började lägga asfalt till klockan var ungefär halv tio, då var det dags för lunch. tiden hade gått fort fram till efter lunchen då pappa helt plötsligt gav mig i uppgift att gå till gården bredvid vår arbetsplats och hjälpa en trädfällare att plocka ihop grenar som var tunga som bara den, men jag vägrade vilket då ledde till att jag bara fick titta på när pappa och de andra arbetade vilket i sin tur ledde till att allt bara blev segt och jag fick inte göra någonting, bara titta på, och då går tiden knappast fort... varför jag inte gick och plocka grenar var för att jag helst vill leva några år till, om ni förstår vad jag menar. men nu är jag äntligen hemma och känner nu en lugn när jag skriver och kopplar bort tanakr om att det är jobbdag i morgon också, men man får liksom bita ihop och kämpa på. vad gör man inte för pengar! nu ska jag gå och leka förtidspensionär och gå och lösa lite korsord. chiao!